Allvarlig smitta

Fakta


 
Sjukdomsalstrande mikroorganismer
Infektionsvägar
Infektionssjukdomar hos människa
Växt- och djursjukdomar
Bioteknik 
Framställning och lagring 
Utspridning och utbredning
Skydd mot B-angrepp 
B-sanering
Hygien
FOI:s B-skyddsforskning
 
Sjukdomsalstrande  mikroorganismer

Mikroorganismer finns överallt i vår omgivning där det finns den minsta grad av fuktighet. Bakterier har påträffats i levande form på 10 000 meters höjd i atmosfären, i mikroskopiska klippsprickor i det ständigt frusna Antarktis, i mynningen av heta källor där temperaturen överstiger 100 °C, på havsbottnen i närheten av undervattensvulkaner, där det höga hydrostatiska trycket möjliggör temperaturer på 400 °C, i allehanda andra miljöer där syrgas helt saknas eller där höga salthalter förekommer. Människor, djur och växter är ständigt utsatta för mikroorganismer, men majoriteten av bakterier och virus förmår inte bryta igenom de naturliga försvarsmekanismer som högre organismer har. Ett fåtal bakterier och virus har egenskaper som gör att de motstår försvarssystemen och tar sig in i värden där de förökas och orsakar sjukdom. Bland dessa sjukdomsalstrande mikroorganismer finns ett antal bakterier och virus, vilka anses ha sådana egenskaper att de skulle kunna komma till användning som biologiska stridsmedel.

Virus
Virus är den enklast uppbyggda mikroorganismen och består i princip av två komponenter, arvsmassa och ett omgivande proteinhölje. Hos vissa virus omges viruspartikeln dessutom av ett yttre fettlager. Virus är betydligt mindre än bakterier och varierar i storlek från 0,02 till 0,2 µm (1 µm motsvarar 1/1000 mm). Virus saknar system för sin egen förökning och är därför beroende av värdcellernas maskineri för att tillväxa inne i värdcellerna. Virus orsakar vanligen sådana förändringar i värdcellen att den dör. Denna egenskap hos virus förklarar varför de är sjukdomsalstrande. Virus tillväxer ofta snabbt i en cell och sprids sedan till omgivande celler. Vid ingångsstället kan virus ge upphov till en lokal infektion, t.ex. vanliga förkylningsvirus. Dessa växer bara i de övre luftvägarna och vållar där cellskador med inflammation, feber och hosta som följd. Andra virus kan spridas med lymf- och blodbanor till olika delar av kroppen. De orsakar då antingen infektioner i speciella organ eller ger allmänna symtom.

Bakterier
Bakterier, som är encelliga, är de minsta levande organismer som har alla komponenter nödvändiga för sin egen förökning. De varierar i form och storlek från runda kocker, med en diameter av cirka 0,5 µm, till långa stavar som kan vara tiotals mm.  Bakteriens form bestäms av den kraftiga cellväggen, som omsluter arvsmassan (DNA) och övriga beståndsdelar som är nödvändiga för bakteriens liv. Förutom sitt kromosomala DNA har många sjukdomsalstrande bakterier även s k plasmider. Det är ringformade DNA-strukturer, som ofta bär information för egenskaper involverade i infektionsprocessen. Exempel är bakteriella ytstrukturer, vilka är av speciell betydelse för förmågan att framkalla sjukdom. Under ogynnsamma förhållanden kan vissa typer av bakterier omvandlas till sporformer. Bakteriens spor är härdigare mot kyla, värme, uttorkning, kemikalier, och strålning än bakterien själv. Bakterien kan i sin sporform överleva lång tid för att när betingelserna blir gynnsamma omvandlas – den gror – och går in i en normal tillväxtfas. Bakterier har i allmänhet små näringskrav. Förökningen sker i form av delning, där delningshastigheten är beroende av tillgången på näring.
 
 






Tillväxthastigheten är olika för olika bakterier och påverkas även av tillgången på syre samt temperaturen. De sjukdomsalstrande bakterierna har i allmänhet högre näringskrav och växer fortast vid normal kroppstemperatur (cirka 37 °C). Bakterier kan orsaka sjukdom hos människor och djur genom två principiellt olika mekanismer; genom att invadera vävnader eller genom att producera toxin (giftiga produkter). Vissa sjukdomsalstrande bakterier har båda egenskaperna, t.ex. den bakterie som orsakar dysenteri. När en bakterie lyckats tränga in i kroppen via någon infektionsväg sätts genast kroppens försvarsmekanismer igång. Bakterieceller som övervunnit dessa försvarsmekanismer kan tillväxa i olika vävnader genom att utnyttja näringsämnen från kroppsceller. Många bakterier producerar också skadliga ämnen och sammantaget leder detta till att cellerna skadas och dör. Tillväxten sker antingen lokalt vid infektionsstället, t.ex. pneumokocker som orsakar lunginflammation, eller också sprids bakterierna i kroppen, t.ex. sprids pestbakterien via lymfsystemet. Bakterier kan producera toxin, som ger upphov till olika sjukdomar hos människan. Sådana bakterier behöver inte invadera vävnader, utan kan fästa till slemhinnors yta och tillväxa där. Det utsöndrade toxinet går in i vävnaderna och kan ge symtom lokalt eller på andra ställen i kroppen. Flera hundra bakteriella toxiner är beskrivna, bland dessa finns de mest giftiga ämnen som är kända. Den dödliga dosen av nervtoxinerna botulinus och tetanus är t ex 1–100 miljarder gånger lägre jämfört med kända gifter som kurare och cyanid. Ett gram botulinustoxin, som produceras av bakterien Clostridium botulinum, räcker rent teoretiskt för att döda alla i en stad av Stockholms storlek. En effekt av toxinproduktion kan ses vid matförgiftning orsakad av stafylokocker. Bakterierna förökar sig i födan, i vilken de producerar toxin. Vid tillagning förstörs bakterierna men inte det värmestabila toxinet, som ger upphov till förgiftningssymtom vid förtäring.
 
 

Rickettsier
Rickettsier är en unik typ av bakterier vilka inte kan föröka sig utanför sina värdceller. Vid infektion tränger rickettsierna in i värdens celler och utnyttjar dessa för sin förökning. Rickettsier odlas på ett liknande sätt som virus eftersom båda kräver levande celler för att växa. Rickettsierna är i allmänhet insektsburna. Exempel på sjukdomar som orsakas av rickettsier är tyfus (Rickettsia typhi) och Q-feber (Coxiella burnetii). Rickettsierna är liksom övriga bakterier känsliga för antibiotika.

Svampar
Svampar, vilka är större än bakterier, var de första smittämnen som beskrevs. De har en mer invecklad uppbyggnad och livscykel än bakterier och växer encelligt eller som flercelliga trådliknande strukturer (bilden visar svamp av encellig typ).  Med få undantag bildar svampar under ogynnsamma förhållanden sporer. Svampar kan odlas på samma sätt som bakterier. Vissa svamparter producerar stabila toxiner, vilka är mycket giftiga. Spannmål som har förorenats med sådana svamparter, t.ex. av släktet Fusa-rium, kan ge upphov till svåra sjukdomstillstånd om toxinerna kommer med i bröd eller andra mjölprodukter.


 
 

Infektionsvägar >






Senast ändrad 2000-04-07
© RiskNet/FOI