Radioaktivt nedfall

Fakta


Nedfallet och dess halveringstider
Vår strålmiljö
Kollektivdos och risk
Atmosfäriska processer
Transport och spridning
Hypotetiskt utsläpp på Kolahalvön

Tjernobyl och dess effekter i Sverige

När kärnkraftverket i Tjernobyl havererade 1986 fick befolkningen i Sverige en insikt om vad ett nedfall av radioaktiva ämnen innebär. Trots att olyckan inträffade långt från Sverige blev effekterna av haveriet synnerligen märkbara i Sverige. Nedfallet från Tjernobyl kommer under mycket lång tid framåt att kunna uppmätas i Sverige. Det är däremot, utifrån dagens kunskap om radioaktiva ämnen, osannolikt att vi kommer att kunna iaktta några effekter på enskilda människor i Sverige.

De riskuppskattningar som gjorts antyder att katastrofen i Tjernobyl kommer att ge ca 600 cancerfall i Sverige under en 50-årsperiod (dvs 12 fall per år). Det totala antalet cancerfall (från samtliga orsaker) är för närvarande 40.000 per år i vårt land. Den lilla ökning av cancerfall som Tjernobyl kan tänkas ge blir därmed omöjlig att urskilja bland de andra fallen. Därför kommer vi heller aldrig med dagens kunskaper att kunna säga att en viss persons cancer beror på Tjernobyl.

Det är viktigt att poängtera att detta gäller med dagens kunskaper eftersom det sker en snabb utveckling inom diagnostikområdet och det är därför möjligt att vi i framtiden på ett bättre sätt kan finna troliga orsaker till olika cancerfall.

Nedfallet och dess halveringstider

Det radioaktiva nedfallet från en kärnenergiolycka eller från sprängningen av ett kärnvapen består av många olika radioaktiva nuklider. Det som skiljer de radioaktiva nukliderna är deras typ av sönderfall och halveringstid - som kan vara allt från några sekunder till tusentals år. Halveringstid är den tid det tar för en specifik nuklid att sönderfalla till hälften - alltså om 100 atomer av ämnet X sönderfaller till 50 atomer på 4 minuter har ämnet X halveringstiden 4 minuter. I sönderfallet uppstår nya nuklider - döttrar - som i sin tur har sin egen halveringstid.

Vid ett reaktorhaveri kommer bl a Jod-131 och Cesium-137 att släppas ut. Den första månaden efter reaktorhaveriet är det mycket viktigare att känna till koncentrationen av Jod-131 än att känna till koncentrationen av Cesium-137, men eftersom Jod-131 har halveringstiden 8 dagar kommer koncentrationen efter en månad att ha hunnit halveras nästan 4 gånger, dvs koncentrationen är bara ca 7% av vad den var första dagen efter haveriet. För Cesium-137 gäller att halveringstiden är 30 år. Därför tar det ungefär 120 år för koncentrationen av Cesium-137 att nå ner till 7% av den initiala koncentrationen.

För ämnen med lång fysikalisk halveringstid, som exempelvis Cesium-137, är den biologiska halveringstiden av stor betydelse. Den biologiska halveringstiden är den tid det tar för ett radioaktivt ämne att halveras i människans kropp - dvs om du vid ett tillfälle äter en måltid som innehåller 200 Bq (Becquerel) kommer du att efter ca tre månader ha kvar 100 Bq och efter ytterligare tre månader ungefär 50 Bq eftersom den biologiska halveringstiden för Cesium-137 är ungefär tre månader.

De radioaktiva sönderfallen kan vara av följande typer: alfa (a) - utsändande av en heliumkärna, beta (b) - utsändande av en elektron eller gamma (g) - utsändande av fotonenergi. Generellt kan sägas att a-strålning lätt bromsas - ett pappersark räcker för att stoppa heliumkärnan, b-strålning stoppas av ett något tjockare material, t ex en glasskiva och för g-strålning gäller att den aldrig helt kan stoppas, men att t ex ett blyskydd kraftigt minskar den g-strålning som tränger genom. Detta får till följd att ett a-strålande ämne kan sägas vara ofarligt för människan så länge det finns utanför vår kropp. Om ett a-strålande ämne däremot skulle andas in och hamna i lungan skulle dess sönderfalls ringa räckvidd innebära att det bara blir de celler som ligger strax intill som skadas. För det g-strålande ämnet spelar lokalisationen mindre roll. Fotoner kan träffa cellerna i din kropp oavsett var sönderfallet skett. I gengäld är risken att en och samma cell träffas två gånger mycket mindre än i fallet med ett a-strålande ämne i din lunga.

Vår strålmiljö

Det är svårt att föreställa sig att olyckor med radioaktiva ämnen utanför landets gränser skulle kunna leda till livshotande akuta strålskador för någon person i Sverige - det är i stället risken att få cancer till följd av att man exponerats för radioaktiva ämnen som är dominerande. F.n. beräknar Statens Strålskyddsinstiut (SSI) att svensken i medeltal får en stråldos på 4,4 mSv (millisievert) per år. Fördelningen av den stråldosen på olika källor visas i figur 1.

Figur 1. Figuren visar hur den svenska strålmiljön fördelas på olika källor.

Kollektivdos och risk

Varje svensk får alltså i genomsnitt stråldosen 4,4 mSv. För att komma fram till ett användbart mått på risk måste vi använda oss av begreppet kollektivdos. Kollektivdosen för Sverige är 8,6 miljoner (antalet individer) multiplicerat med den genomsnittliga stråldosen (4,4 mSv). När vi genomför den multiplikationen blir resultatet 37 840 och sorten i detta sammanhang blir personsievert.

För närvarande är den internationella riskuppskattningen 10 cancerfall per 100 personSv. Om den uppskattningen är riktig skulle i Sverige således ungefär 3 800 personer årligen få cancer till följd av att man exponerats för radioaktiva ämnen och av dessa skulle ungefär hälften avlida till följd av sin cancer. Man får i sammanhanget komma ihåg att riskuppskattningen främst kommit till för att skydda människor som i sitt arbete utsätts för radioaktiva ämnen eller joniserande strålning och därmed kan överskatta den verkliga risken något.

Eftersom joniserande strålning bara är ett av många cancerogena ämnen (ämnen som ger oss cancer) i vår miljö är det synnerligen svårt att beräkna den verkliga risken för lågdosstrålning. Nuvarande riskuppskattning bygger till stor del på studier av de överlevande atombombsoffren från Japan. Den som är intresserad av just dessa studier kan studera Radiation Effects Research Foundations hemsidor. Det finns stora förhoppningar om att studier av dels de som drabbats hårdast av Tjernobylolyckan samt arbetare i de sovjetiska kärnvapenfabrikerna ska kunna tillföra forskarsamhället ytterligare information om de verkliga riskerna.
 
 

Senast ändrad 2000-04-07
© RiskNet/FOI