Oexploderad ammunition

Fakta
    

Bakgrund
OXA som riskfaktor
Lokalisering och röjning
Tjällyftningen
Orsaker till att OXA kan explodera

Bakgrund

Oexploderad ammunition (OXA) är samlingsbeteckningen på explosiv ammunition som inte exploderat i samband med användning. Erfarenhetsmässigt har OXA kvar sin sprängkraft lång tid efter nedslaget och kan explodera vid olika slag av yttre påverkan.  

OXA förekommer i praktiskt taget alla länder som har eller har haft ett eget försvar.  

För att ge en uppfattning om storleksordningen av OXA-problemet på global skala kan nämnas att enbart det engelska artilleriet under det första världskriget beräknas ha genererat upp till 10 miljoner blindgångare, framför allt i Frankrike och Belgien. År 1985 uppskattades att man i Frankrike hade röjt 650,000 bomber och 23 miljoner granater och raketer.

OXA-problematiken skiljer sig åt mellan länder som har utgjort krigsskådeplats och länder som har förskonats från krig på egen botten efter ca 1880, då brisant ammunition för första gången började användes i krigföringen.

I det förra fallet återfinns merparten OXA på civila områden och eftersom det har saknats - och ännu saknas - ekonomiska möjligheter att på ett ordnat sätt lokalisera, frilägga och oskadliggöra annat än ytligt belägen OXA innan människor tillåts beträda och bruka marken har dessa länder tvingats acceptera stora förluster i människoliv på grund av OXA som briserat i samband med yttre påverkan.

I Frankrike påträffas och omhändertas fortfarande mer än 100 ton OXA årligen och under 1900-talet har närmare 1000 personer omkommit genom OXA-relaterade olyckor. Offren har varit både professionella desarmerare och vanliga medborgare som har haft oturen att stöta på OXA, exempelvis i samband med plöjning eller byggnadsarbete.

Vad gäller övriga länder i vår närhet kan nämnas att i Kosovo har enligt FN 856 människor dödats och 351 skadats i OXA-relaterade olyckor enbart under perioden 99-06 - 01-11. Även från Kaliningrad-området finns rapporter om många OXA-relaterade dödsolyckor årligen.

För Sveriges del ger överslagsberäkningar ger vid handen att den militära provnings-, utbildnings- och övningsverksamheten i Sverige under åren 1880-2003 kan ha genererat miljontals OXA, vilka man av ekonomiska och tekniska skäl ännu inte kunnat lokalisera och oskadliggöra. Denna OXA är ojämnt utspridd på ca 200 övnings- och skjutfält med en sammanlagd areal av ca 150,000 hektar, och återfinns på djup som (på land) lokalt kan variera mellan 0 och 10 meter.

I takt med försvarets anpassning till den förändrade hotbilden minskar emellertid behovet av övningsfält, varför ett flertal sådana nu står under avveckling. I samband med denna återlämnas områdena till hyresvärden, Fortifikationsverket, för vidareförsäljning eller utarrendering till civila markanvändare, i första hand kommuner. Vid avvecklingen måste hänsyn tas till risken att människor på olika sätt kan komma i kontakt med OXA och i samband med denna utlösa en explosion, vilket praktiskt taget alltid leder till svåra personskador eller dödsfall.

På områden som man inte med säkerhet vet är OXA-fria måste därför en civil markexploatering föregås av en noggrann riskanalys i vilken behovet av ammunitionsröjning eller restriktioner avseende framtida markanvändning utreds. På vissa delområden kan förekomsten av OXA vara förenad med sådana risker och röjning med sådana kostnader att det inte går att motivera ett civilt markövertagande. Ett sådant fält måste förbli militärt skyddsområde och isoleras från allmänheten via varningsskyltar, tillträdesförbud eller - i svårare fall - via instängsling.

OXA som riskfaktor

I merparten av all avskjuten ammunition genomlöps tändkedjan så som avsetts och verkansdelen (alternativt övningsladdningen) exploderar strax före eller i samband med nedslaget.

För en viss, varierande andel av ammunitionen uteblir emellertid av olika skäl explosionen och resultatet blir en OXA, eller i dagligt tal blindgångare.

Det är här väsentligt att påpeka att även oexploderad övningsammunition kan innebära stor risk för personskada. Denna innehåller ofta en s.k. markeringsladdning som på korta avstånd kan ha en direkt dödande verkan på en oskyddad människa.

Ironiskt nog är OXA det pris man får betala för de extremt höga säkerhetskrav som omgärdar all ammunitionshantering i fred såväl som i krig. I det senare fallet är det dessutom av vital betydelse för stridsmoralen att soldaterna kan lita på den egna ammunitionen.

Det primära kravet är att tändsystemet inte får utlösas i förtid. Detta innebär samtidigt att man tvingas tolerera en viss andel OXA eftersom nolltolerans i bägge dessa avseenden utgör konstruktionsmässigt motstridiga krav vars innehållande skulle föra med sig orimliga ammunitionskostnader.

I en blindgångare är verkansdelen ofta tämligen intakt, skyddad som den är av det omgivande metallhöljet, och eftersom sprängämnet (i de flesta fall trotyl) är kemiskt mycket stabilt kan det kan ta många decennier innan det har kemiskt omvandlats till den grad att det inte längre är explosivt.

Det kan nämnas att stora ansträngningar görs att ta fram explosivämnen som bryts ned snabbare, men detta har ingen relevans för det aktuella problemet.

OXA-benägenheten - dvs. den andel av den avskjutna ammunitionen som blir OXA - beror av ett flertal faktorer, varav terrängens beskaffenhet utgör en av de viktigaste.

Vissa delar av försvarets Ö/S har tjänat som målområden (se nedanstående figur), dvs. väl definierade områden innanför vars gränser all avskjuten ammunition avses hamna.

 

Eftersom militär övningsverksamhet med explosiv ammunition har ägt rum i över hundra år finns dock tyvärr inga garantier för att nuvarande målområden sammanfaller med de ursprungliga. Gränserna för målområdena kan av olika skäl ha behövt ändras och förevisandet av en komplett dokumentation av dessa gränsförändringar kan kräva mycket omfattande sökningar i krigsarkivet, om de alls är dokumenterade.

Målområdena är inneslutna i s.k. riskområden, dvs. områden inom vilka ammunition bedöms kunna hamna vid felriktningar eller defekter hos vapen eller ammunition.

OXA-tätheten i ett riskområde är generellt sett låg, men lokala OXA-anhopningar kan inte helt uteslutas.

På de delar av Ö/S som tjänat som målområden finns som regel s.k. "hotspots", dvs. områden med hög eller extremt hög OXA-täthet.

Identifiering och kartläggning av hotspots utgör ett viktigt delproblem i sammanhanget.

Det är svårt att uppskatta totalmängden OXA innanför Sveriges gränser, men den torde kunna räknas i miljoner. På målområdena kan tätheten uppgå till 1000 OXA/ha och inom vissa avgränsade hotspots överstiga 10,000 OXA/ha.

De djup OXA ligger begravda på varierar med markens beskaffenhet, ammunitionstypen och nedslagsvinkeln och kan lokalt variera mellan 0-10 m.

De flesta OXA (gäller artillerigranater) återfinns på ca 30 cm djup. Huvudregeln är att ju större kaliber, desto större OXA-djup.

Lokalisering och röjning

Lokaliseringen av OXA sker genom ytletning eller ytsökning. Vid ytletning går man igenom ett område och använder synen för att upptäcka OXA som antingen ligger på marken eller är delvis begravd under markytan. Efter lokalisering och röjning finns således ingen OXA kvar på ytan. Dock bör det nämnas redan här att det kan komma upp ny OXA underifrån (se avsnittet om tjällyftning).

Vid ytsökning går man igenom området med en detektor, en minsökare eller en amröjsökare, som reagerar på metallhaltiga föremål under marken. Vid varje utslag måste man försiktigt gräva sig ned för att identifiera källan till detektorsignalen. Tyvärr ger minsökaren även utslag för alla metallföremål av viss storlek, exempelvis splitter och stenar som innehåller mineralet magnetit, varför antalet falsklarm ofta väsentligt överstiger de verkliga OXA-fynden. Minsökaren kan lokalisera OXA ned till cirka 30 cm djup. Amröjsökaren ger endast utslag på magnetiskt ledande föremål, till exempel järn, men kan lokalisera OXA, beroende på storlek, ned till ca 5 m djup.

Ytsökning är en betydligt mer tidskrävande och dyrbar metod än ytletning, men måste tas till om man har ambitionen att få bort OXA som ligger dold under markytan.

Gemensamt för alla lokaliseringsmetoder som bygger på detektorer är att de inte med garanti leder till upptäckt av all befintlig OXA. Ett visst bortfall finns alltid och en 99-procentig lokalisering måste anses som nära gränsen för vad som idag är praktiskt möjligt att åstadkomma.

Ibland tvingas man av kostnadsskäl sänka kraven beträffande andelen lokaliserad OXA, och vad som är en rimlig ambitionsnivå beträffande denna andel får avgöras från fall till fall.

Exempelvis måste kostnaden för den eventuella röjningen och dess miljöpåverkan ställas i relation till värdet av det framtida markutnyttjandet, och den risknivå som kan anses vara acceptabel varierar med markutnyttjandet.

Avser man bygga en högriskindustri inom ett OXA-område ställer det väsentligt högre krav på OXA-reduktionen (i detta fall mycket nära 100%) än om området skall användas exempelvis till renbete eller som strövområde.

Tjällyftningen

Det s.k. tjäl- eller stenlyftningsfenomenet är av stor betydelse i OXA-sammanhang och utgör anledningen till att man ofta måste företa upprepade rekognosceringar och röjningar.

I mark som innehåller en tillräckligt stor andel små, kolloida partiklar (silt eller lera) och där vatten kan tränga i tjälzonen underifrån via grundvattnet kan tjällyftning av marken äga rum. Den bakomliggande fysikaliska processen är komplex, men innebär i slutändan att det bildas islinser som växer till under vintern och får den frusna marken att utvidgas och därmed höjas.

Fasta föremål - exempelvis stenar och artillerigranater - som befinner sig i tjälzonen kommer under en period av tjälbildningen att omges av mark som är frusen runt föremålets övre delar och ofrusen runt dess nedre delar. Tjällyftningen kommer i detta läge att verka på så sätt att föremålet lyfts uppåt. Den tomma ficka som då bildas under föremålet i fråga fylls då delvis av små partiklar som så att säga "trillar in" i den. Nettoeffekten av denna process blir att föremålet successivt lyfts upp mot markytan.

I tjälfarlig mark kan denna årliga tjällyftning variera mellan någon millimeter upp till flera centimeter (normalt 0.5-2.5 cm) och innebär att så länge man inte har avlägsnat samtliga blindgångare som befinner sig ovanför maximalt tjäldjup kan kvarstående OXA efter ett visst antal år ha lyfts ända upp till markytan.

Eftersom nedbrytningen av sprängämnet i OXA är en synnerligen långsam process kan således även djupt liggande OXA utgöra en risk efter det att den av tjällyftningen har lyfts upp till ytan.

Detta innebär sammanfattningsvis att rekognoscering och röjning som inte når ända ner till det maximala tjäldjupet måste upprepas efter att visst antal år om marken är tjälfarlig och om det finns anledning misstänka förekomst av djupt liggande OXA.

En vanlig riskreducerande åtgärd innebär röjning ned till 30 cm. Om den årliga tjällyftningen i medeltal är 1 cm måste förnyad röjning företas redan efter ca 10 år vid oförändrad markanvändning. Detta återkommande behov av röjning, liksom förändringar i markutnyttjande eller områdets demografiska utsatthet, ställer krav dels på långsiktighet i planeringen vid marköverlåtelse, dels på OXA-dokumentationens arkivering och tillgänglighet.

Tilläggas kan att tjällyftningen har en tendens att ställa osymmetriska föremål på högkant. Detta kan innebära att tjällyft OXA med anslagständrör orienteras så att anslagsstiftet pekar uppåt, vilket är ägnat att öka OXA-risken.

Orsaker till att OXA kan explodera

Det finns tre huvudskäl till att OXA kan bringas att explodera:

-        Stöt med eller utan lägesförändring i samband med markbearbetning
-        
Farligt handhavande av påträffad OXA
-        
Upphettning av OXA via exempelvis lägereldar eller i samband med bränder

Upphettning utgör generellt sett den farligaste typen av OXA-påverkan.

Beroende på bl.a. material i omslutande hölje brinner, deflagrerar (snabb förbränning med ett explosionsliknande förlopp) eller detonerar OXA när den har hettats upp till en viss sprängämnesberoende temperatur. Den tid det tar att nå denna kritiska temperatur beror på OXA-typen; det djup OXA ligger begravd; markens beskaffenhet; samt värmekällans karaktär och temperatur.

Tidsutdräkten är starkt situationsberoende och kan variera från minuter till flera timmar (i samband med hetarbeten kan den för explosion erforderliga temperaturhöjningen uppnås redan efter ett fåtal sekunder, se nedan).

Generellt sett tar det längre tid att hetta upp sprängämnet i en stor OXA jämfört med en liten, beroende på att metallhöljets förmåga att leda bort värme är proportionell mot dess yta.

Om man försöker borra hål i en OXA eller demontera den med hjälp av vinkelslip sker en lokal upphettning rum som oftast är så snabb att metallhöljet inte förmår leda bort den tillförda värmeenergin. Den för detonation eller deflagration erforderliga temperaturhöjningen kan därför mycket snabbt uppnås. I det senare fallet är deflagrationen ofta så våldsam att skadeverkningarna blir av samma storleksordning som vid en detonation.

Vid stötar är det svårare att fastslå riktlinjer för explosionssannolikheten, men generellt sett ökar denna med stötens intensitet, dvs. med den i OXA inducerade accelerationen.

I vissa särskilt känsliga tändsystem kan det räcka med en lägesförändring för att bringa OXA till explosion.

Vid uppskattning av detonationssannolikheten måste försiktighetsprincipen tillämpas. Orsaken till detta ligger i de svårigheter av fundamental karaktär som uppstår när dessa skall beräknas.

   


  

Senast ändrad 2004-01-09
© RiskNet/FOI